I dag är det val 😇
För mig som existentiell humanist är det alltid lika svårt att göra ett informerat val. Kanske har det blivit svårare med åren.
Inte för att jag saknar värderingar. Tvärtom. Problemet är snarare att jag ser så många infallsvinklar samtidigt.
Jag ser individen och kollektivet. Den utsatta människan och människans eget ansvar. Behovet av frihet och behovet av trygghet. Rätten att få forma sitt eget liv och vårt gemensamma ansvar för den som inte förmår bära sitt liv ensam. Jag ser klimatet och behovet av omställning, men också människan som inte har råd att köpa en ny bil. Jag ser behovet av migration och medmänsklighet, men också segregation, kriminalitet och misslyckad integration.
Ju äldre jag blir, desto svårare har jag att dela upp världen i goda och onda.
Inte minst eftersom jag har tvingats inse den något förargliga sanningen att inte heller jag själv är alltigenom god.
Under många år som organisationspsykolog, psykoterapeut, lärare och handledare har jag arbetat med oändligt många grupper.
Det har lärt mig något som jag ofta tänker på i alla sammanhang där individer samspelar i grupp. När någon i en grupp plötsligt blir besvärlig, protesterar eller sätter sig på tvären är det lätt att fokusera enbart på den personen.
Vad är det för fel på henne/honom? Varför kan den personen inte bara samarbeta?
Ibland handlar det förstås om individen. Vi tar alla med oss vår historia och våra egna konflikter in i grupper.
Men förvånansvärt ofta bär den som protesterar på något som också finns i gruppen.
Något skaver. Något har inte blivit sagt. Någon har kanske uppfattat något som resten av gruppen inte vill eller förmår se.
Som gruppledare har jag därför lärt mig att inte omedelbart försöka få den besvärliga rösten att tystna.
Jag blir nyfiken.
Vad är det du försöker säga?
Att lyssna och bekräfta är inte samma sak som att hålla med.
Det är en avgörande skillnad.
Det har jag också med mig när jag betraktar politiken.
Sverigedemokraterna är i dag Sveriges näst största parti och har länge varit den besvärliga deltagaren i den svenska politiska gruppen. Partiets historia innehåller sådant som det finns all anledning att granska och ta avstånd från. Företrädare har sagt saker som jag själv reagerat väldigt starkt på.
Men ungefär var femte svensk har under senare år varit beredd att lägga sin röst på partiet.
Hur vill vi förhålla oss till det?
Ur mitt psykologiska perspektiv blir det märkligt att nöja sig med slutsatsen att det är fel på en femtedel av väljargruppen.
Jag blir nyfiken på vad protesterna står för.
Kanske har människor upplevt konsekvenser av migration och integration som det politiska systemet alltför länge hade svårt att tala öppet om. Kanske har människor sett gängkriminalitet växa fram och upplevt att deras oro bagatelliserats. Kanske finns där också rädsla, ilska och föreställningar som behöver ifrågasättas.
Allt detta kan finnas samtidigt.
Det är det som gör människor så besvärliga.
Alla politiska läger har sina starka röster.
Samma blick behöver naturligtvis riktas åt andra håll.
När människor kräver mycket långtgående klimatåtgärder kan jag reagera på budskapet i alarmismen (undergången är nära) eller på konsekvenserna för människor med små ekonomiska marginaler.
Men då behöver jag också fråga: Vad ser alarmisterna som jag riskerar att tona ned?
När vänstern talar om ekonomiska maktstrukturer och klass kan jag känna motstånd mot en världsbild där människor alltför lätt delas in i offer och förövare eller där ekonomisk framgång förknippas med förtryck och skuld.
Men även där måste jag kunna fråga:
Vilken utsatthet eller ojämlikhet riskerar jag själv att inte se?
Och när politiker talar om individens ansvar, frihet, trygghet eller gemenskap kan jag känna igen värden som är viktiga för mig.
Då behöver jag ställa den kanske svårare frågan:
Vad blir osynligt för mig just därför att jag känner mig hemma i det frihetsälskande sättet att tänka?
Å andra sidan blir extrem relativism en återvändsgränd. Det finns en verklighet och det är viktigt att kunna göra ett välinformerat ställningstagande.
Vi vill så gärna höra till de goda, de välvilliga, de toleranta.
Jag tror å andra sidan att politik blir farlig när den blir alltför nära förbunden med vår moraliska identitet och självbild.
Om jag ser mig som god, välvillig och tolerant för att jag tillhör rätt politiskt läger uppstår nästan automatiskt någon annan som måste representera det mindre goda.
Där börjar ett ”vi” och ett ”de”.
Det märkliga är att detta kan ske samtidigt som vi säger oss kämpa för ett samhälle utan ”vi och dom”.
Jag känner igen mekanismen från grupper.
När en grupp blir mycket enig kan en stark känsla av gemenskap uppstå. Det känns tryggt. Vi bekräftar varandra. Vi delar samma språk och samma bild av det som händer.
Konsensus är inte alltid detsamma som sanning.
Ibland behöver gruppen den där irriterande människan längst bort vid bordet som säger: Fast vänta lite nu…
Kanske kan demokratin betraktas som en gigantisk, ständigt pågående grupprocess.
Olika röster drar åt olika håll.
Någon vill minska invandringen kraftigt. Någon vill göra en betydligt större ekonomisk omfördelning. Någon vill genomföra mycket långtgående klimatåtgärder. Någon annan vill stärka individens frihet, minska statens inflytande eller prioritera lag och ordning.
Om någon av dessa röster ensam fick obegränsad makt skulle jag känna mig illa till mods.
Det är just därför demokratin är så tilltalande.
Rösterna tvingas mötas.
Den som kommer in med en kompromisslös politisk vilja upptäcker att det sitter andra runt bordet.
Man får gehör för något. Man får ge upp något annat. Argument prövas. Förslag förändras. Institutioner och lagar sätter gränser.
Partiet förändrar systemet.
Men systemet förändrar också partiet.
Jag känner igen även detta från grupper.
Det är i mötet som förändring kan uppstå.
Att lyssna är inte att kapitulera. Det finns naturligtvis gränser.
Jag förespråkar inte någon sorts psykologisk snällism där rasism, antisemitism, hot eller antidemokratiska idéer ska accepteras därför att den som uttrycker dem känner sig missförstådd alternativt har totalitära anspråk på sanningen.
Tvärtom.
En fungerande grupp behöver tydliga gränser.
Men det finns en enorm skillnad mellan att säga:
Det där accepterar jag inte.
och:
Jag behöver inte lyssna på någonting du säger.
Den första hållningen sätter en gräns.
Den andra stänger relationen.
När relationen försvinner återstår två grupper som står på varsin sida och bekräftar för varandra hur obegripliga de andra är.
Jag tänker inte att min valsedel berättar vem jag är. Det är ingen identitetsbiljett.
Kanske är det också därför jag har rört mig mellan olika politiska sympatier under mitt liv. Jag växte upp i ett arbetarhem där socialdemokratin var självklar. Under en period röstade jag på vänstern. Senare har jag röstat borgerligt.
Jag har förändrats. Samhället har förändrats. Sympatierna har förändrats.
Även partierna har förändrats. Förhoppningsvis har jag lärt mig något på vägen.
Jag kommer förmodligen att ändra mig igen.
Den dag då jag måste försvara en åsikt därför att den blivit en del av min identitet har jag också gjort det svårare för mig själv att upptäcka att jag har fel.
Min valsedel berättar något om vilka avvägningar jag gör just nu.
Den berättar inte vem jag är.
Din valsedel berättar inte heller vem du är för mig.
Kanske börjar demokratin där.
Efter alla år med människor och grupper har jag blivit mindre intresserad av vem som har den rätta åsikten och mer intresserad av vad som händer mellan oss när vi tycker olika.
Kan jag lyssna utan att kapitulera?
Kan jag sätta en gräns utan att göra dig till en dålig människa?
Kan jag upptäcka min egen fördom innan jag avslöjar din?
Kan jag stå stadigt i det jag tror på och samtidigt lämna en liten springa öppen för möjligheten att du har sett något jag har missat?
Jag tror att demokratin behöver den förmågan.
Kanske behöver vi ibland den radikalt avvikande protesterande rösten för att upptäcka något som vi andra har slutat se.
Men vi behöver också mitten, motståndet och alla de andra rösterna för att hindra den radikala, kanske tillspetsade lösningen från att bli den enda.
Ingen behöver ensam bära hela sanningen.
Vi behöver varandra både som drivkrafter och motkrafter.
Och kanske är det just där – i det ibland frustrerande mötet mellan människor som inte tycker likadant – som demokratin faktiskt fungerar som bäst.
